Att sova hela natten är en process, inte en knep man lär ut en gång. Spädbarn har fysiologiska skäl att vakna. Från cirka sex månader börjar många barn kunna sova längre sträckor, men det sker inte över en natt och inte för alla.
Det som oftast gör skillnad
En lugn och återkommande kvällsrutin signalerar att natten närmar sig: dämpat ljus, samma ordningar, samma plats.
Lär barnet somna i sin egen säng så gott det går – inte alltid bröstet eller famnen. Det gör det lättare att somna om vid ett uppvaknande.
Skilj på mat och sömn så att inte sövandet är knutet till att äta, särskilt när barnet börjar få fast föda.
En mörk och lite sval sovmiljö hjälper; tänk också på att ljudnivån sjunker på natten då husljud upplevas starkare.
Olika åldrar, olika nätter
0–3 månader: täta uppvaknanden är normalt. Målet är att hitta en rytm, inte att tvinga fram helnätter.
4–6 månader: sömnmönstret börjar stabiliseras, men tillväxtperioder och inlärning kan störa.
6 månader och uppåt: många barn kan sova längre sträckor, men sjukdom, tänder och utveckling kan rucka allt.
När du ska söka hjälp
Om barnet verkar ha ont, går ner i vikt eller om du själv mår så dåligt av sömnbrist att du inte klarar dagarna – kontakta BVC eller ring 1177. Sömnbrist hos föräldern är ett giltigt skäl att be om stöd.